Författare: Michaela Johansson
Innehåll:
Prolog
Kapitel 1: Vinterhamn och lögnerna
Kapitel 2: Kaféet och konstapeln
Kapitel 3: En ohelig bön
Kapitel 4: Broschyren och beviset
Kapitel 5: 1: a advent
Kapitel 6: Den bedövande drycken
Kapitel 7: Elias värme
Kapitel 8: Den tysta gatan
Kapitel 9: Inbjudan
Kapitel 10: Nya kläder
Kapitel 11: Regler och rutiner
Kapitel 12: Syster Ingas hemlighet
Kapitel 13: Den brända saken
Kapitel 14: En liten låda
Kapitel 15: Källan och kylan
Kapitel 16: Almas ånger
Kapitel 17: Elin blir Väktaren
Kapitel 18: Henrik vänder
Kapitel 19: Den sista julhandeln
Kapitel 20: Julaftonens morgon
Epilog
Prolog
Vinterhamn var en stad byggd på snö. Inte bara fysiskt, utan ideologiskt. Snön föll alltid här, vit och ren, och den tystade världen. Den dämpade ljudet av bilar, viskade bort skvaller och svepte in de gamla trähusen i ett obestridligt lugn.
Men tystnaden är inte alltid frid. Tystnaden kan vara en slöja.
För sju år sedan svepte en man vid namn Elias in i staden, en predikant som såg julen inte som en fest, utan som en rening. Han grundade Ljusets Familj och byggde ett kloster på kullen. Elias lovade invånarna en ”Renare jul”, ett löfte om att tysta det moderna samhällets brus och finna Gud i den totala tystnaden.
Det var ett vackert löfte. Och en fullkomlig lögn.
Elias tog Almas röst, hennes liv och hennes kropp. Han begravde sanningen under ett berg av snö.
Men Alma hade en syster, Elin. Och Elin visste att det fanns ett ljud under tystnaden. Ett ljud av förräderi, ett ljud av gråt, ett ljud av pengar som skiftade ägare.
Nu anlände Elin till Vinterhamn. Hon kom med kalla, grävande ögon och en enda uppgift: Att bryta Vinterhamns tystnad, att hitta Almas sanning och att avslöja att snön inte föll som en bekräftelse, utan som en täckmantel.
Hon hade kommit för att finna Alma. Men hon skulle finna Elias sanning. Och hon skulle bli systerns Väktare.
Hennes uppdrag skulle kulminera på julafton, dagen för Den Stora Tystnaden, den dag då Elias plan skulle fullbordas.
Kapitel 1: Vinterhamn och Lögnerna
Datum: 28 november
Snön föll inte i Vinterhamn som tunna, blyga flingor. Den föll som en bekräftelse. Tjock, tyst och oavbrutet.
Elin drog sitt svarta lillfinger över det frostiga tågfönstret och betraktade granarna som svischade förbi utanför. Hennes fingrar klamrade sig fast vid de nyligen printade broschyrerna: “Vintehamns Årliga Julmarknad – Renhet, Tradition och Andakt.” Det var lögn. Alltihop. Det fanns ingen andakt här, bara det kalla minnet av hennes syster, Alma.
Det var sju år sedan Alma, i tjugoårsåldern, hade bytt sin röda dunjacka mot ett vitt linneplagg, sin mobiltelefon mot en tyst bön, och sitt liv mot en plats i sekten Ljusets Familj. Sedan hade hon försvunnit.
Tåget inledde en långsam inbromsning. Elin slet blicken från fönstret och kastade en snabb blick på sin spegelbild: mörka, intensiva ögon under ett par sammanbitna ögonbryn. Hon bar inga vita kläder, ingen bön på läpparna. Hon bar en plan.
När hon steg ut ur tågvagnen möttes hon av en kyla som stack i lungorna. Vinterhamn var precis som hon mindes den, bara mer intensivt insvept i jul. Gamla trähus, prydligt målade i falurött och gult, kantades av perfekta girlander av granris och varma, guld-vita LED-lampor. Julsånger strömmade från högtalare som var dolda i lampstolparna.
Hon fann det motbjudande. Denna perfekta fasad av det klosterliknande komplex som Ljusets Familj kallade sitt hem. Ett stort, vitt stenhus som stod isolerat på en kulle, omgiven av den mörka, täta skogen. Det såg ut som ett vykort – ett tomt, vitt vykort där någon hade suddat bort alla ansikten.
Elin kände en plötslig, isande tvekan. Hade hon verkligen kommit hit för att slita upp det sår som hon hade lyckats sy ihop under sju år?
– Jag är inte här för att sörja, jag är här för att hämta tillbaka sanningen, intalade hon sig själv.
Hon tog en droska till det lilla pensionatet “Björkens Vilohem” i utkanten av centrum. Det var enkelt, opretentiöst och framför allt, utanför sektens direkta synfält.
När hon checkade in, frågade ägaren, en vänlig medelålders kvinna med en julstjärna i håret:
– Är du här för marknaden, fröken?
Elin nickade.
– Jag är här för lugnet. Och för den andliga inspirationen, om jag får säga så.
Kvinnan log varmt, helt övertygad.
– Då måste ni besöka Ljusets Familj. De håller sina Tysta Samlingar inför Advent. Mycket rogivande. Det är en ren jul de firar. En sann jul.
Elin log tillbaka, en manövrerad och iskall gest.
– Det låter underbart. Jag ska överväga det.
Väl uppe på sitt rum, packade Elin upp det som inte stod med på hennes packlista: en liten, specialdesignad ljudinspelare och en uppsättning anteckningar från Almas sista brev. I brevet fanns en hänvisning till en plats hon kallade “Kaféet och Konstapeln”.
Hon svepte på sig sin mörkaste kappa. Det var dags att börja dra i trådarna i Vinterhamns perfekt vävda lögn. Hennes första möte var inte med Profeten Elias. Det var med den ende personen i den här staden som kanske, bara kanske, inte var helt indoktrinerad.
Konstapel Henrik.
Fortsätt att läsa genom att ladda ner ”Snöfall och Tystnad” nedan.
